Erik är just nu inne i en ålder där han pratar väldigt mycket om döden. Vad händer när hundarna dör? Kommer du och pappa att dö en dag? Varför dör man mamma? När alla dessa frågor om döden först började komma blev jag chockad. Helt tagen på sängen. Ska det verkligen börja så här tidigt, tänkte jag. Men jag har förstått nu att det är så. Att det kommer i den här åldern. Funderingarna över liv och död och skillnaden däremellan.
Allt eftersom har jag vant mig vid att han frågar. Vant mig vid att prata om något som är så abstrakt och tabubelagt i vårt samhälle. Att vi en dag ska dö.
Än så länge pratar vi mest om att man ska dö när man blir gammal. Jag brukar säga att när man är så gammal att det är dags att dö, då tycker man nog att det är ganska skönt, för man har levt så länge. Erik verkar nöja sig med det svaret. Att dö när man är gammal är logiskt, till och med för ett barn.
När det gäller frågor om varför människor dör, som inte är gamla, har jag inget bra svar.
Ännu har han inte börjat fråga det. Ännu har han inte behövt uppleva att någon han älskar eller känner rycks ifrån honom. Men den dag det sker, hjälper det kanske om vi har pratat om det innan? Att han vågar fråga. Att han vet att vi inte ryggar tillbaka. Livet är skört, det vet vi. Ändå går vi ofta genom livet som om döden inte fanns. Ignorerar den och alla känslor som den rör upp. Kanske blir det lite lättare att veta att livet är skört, om vi vågat prata om döden?
Hos oss försöker vi prata om allt. Om döden, om livet och om att våga leva. Vi pratar om känslor, att bli arg och ledsen och att välja att vara glad. Min förhoppning är att rusta honom för livet, som han förhoppningsvis kommer att leva fullt ut. Känna alla känslor. Utmana sig själv och andra. Vara omtänksam och tacksam. Stå upp för sig själv och andra.
Erik i sin ”chokladbollsaffär” mitt ute i skogen förra helgen. Här gjordes det ritningar på chokladbollar och vi fick köpa. När Markus sa förlåt för att han råkade tippa ner alla chokladbollar tittade Erik på honom med ödmjuk blick och sa ”men pappa, det gör ju inget, det är bara på låtsas”.
Att få vara din mamma. Det största i livet.
Jag vill leka med mina leksaker varje dag mamma, jätte länge.
Älskade barn, det kommer du få göra. Varenda dag. Ingen ska dö. Vi kommer leva tills vi blir gamla. Jag säger orden och vet att jag ljuger. Sanningen är den att vi ingenting vet om vem som får leva eller dö. Vi vet ingenting om morgondagen. Vem som får stanna och vem som måste gå. Det enda vi vet är att vi lever idag, här och nu. Det enda vi kan vara säkra på, är att vi har den här stunden, just här och nu.
Om det är något jag hoppas att du lär dig, älskade barn, så är det att livet är värt att leva. Varendaste minut. Även om döden lurar runt hörnet. Även om vi ingenting vet. Skratta mycket, älska hårt, vänta inte och var inte rädd. Så länge vi andas finns vi här för dig. Du får fråga oss om allt. Vi kan inte alla svaren men vi håller dig i handen medan dina tankar snurrar. Hjälper dig att utforska världen och hitta svar på de frågor som du har.
Tillsammans kommer vi att skratta, tillsammans kommer vi att gråta.
Tillsammans pratar vi om alla dessa tankar om döden. ♡
